Skrik, tårar och ett maskingevär...
Livet består bara av smärta o sorg. Det är ett faktum. Inget annat än smärta.
Jag gick och tok handlade idag, njöt av att äntilgen ha pengar att köpa det jag ville. Det var underbart att få känna så. Men det fick inte vara länge för jag köpte en serietidning som jag hade haft ögonen på länge bland andra skaker. Men när jag väl kom hem och började läsa den så blev jag så förtvivlad. Min absoluta favorit hjälte-karaktär hade förlortat allt han älskade och var nere i botten. Hans fru, hans barn, hans vänner. Jag vet inte varför jag tar det så personligt, kanske för att han var min största hjälte när jag var liten och att se honom sådär var fruktansvärt. Jag var tvungen att komma på andra tankar så jag gick ut ur rummet... och vad får jag se där. MIn syster sitter i en stol helt förtvivlad och ledsen. Så får jag bara ta mer av andras smärta. Efter ha försökt att stötta min syster gick jag in på rummet igen. Huvudet snurrade, jag hade gråten i halsen och jag mådde så dåligt. Jag bestämde mig för att spela tv-spel det brukar jag må bättre av. Men när jag väl började spela kom allt tillbaka och jag började gråta. I spelet höll jag en tungt maskingevär. Jag tryckte igång slow-motion funktionen för att försöka få en härligare känsla men icke, för när jag väl rattade ner fienderna så skrek jag och grät om min hjälte och min syster. Jag njöt av att brutalt mejja ner mina motståndare
och skrika ut mina sorger. Du kanske tycker att jag e patetisk men jag kan inte hjälpa det, det bara blir värre och värre. Just nu känns allt hopplöst, jag kan inte hjälpa nån , kan inte säga nått vettit. Inte nog med det utan den jag älskar som mest (som jag har pratat om tidigare) hade också ett hemskt liv. Men jag grät aldrig när jag väl läste det. Kanske för att jag var hos min bästa och enda tjejkompis och jag ville inte väcka henne och skämma ut mig. Men de är en helt annan historia. Alla jag älskar och bryr mig om ska alltid ha det så svårt. Medans jag sitter här och försöker att hålla tillbaka tårarna. Allt är hopplöst, varför ska alla snälla och välsingade personer få det så jobbigt? Varför? Finns det ingen lycka kvar eller? Jag hoppas att allt löser sig tillslut, för annars finns det inget kvar att leva för längre...
Hade bra!
Jag gick och tok handlade idag, njöt av att äntilgen ha pengar att köpa det jag ville. Det var underbart att få känna så. Men det fick inte vara länge för jag köpte en serietidning som jag hade haft ögonen på länge bland andra skaker. Men när jag väl kom hem och började läsa den så blev jag så förtvivlad. Min absoluta favorit hjälte-karaktär hade förlortat allt han älskade och var nere i botten. Hans fru, hans barn, hans vänner. Jag vet inte varför jag tar det så personligt, kanske för att han var min största hjälte när jag var liten och att se honom sådär var fruktansvärt. Jag var tvungen att komma på andra tankar så jag gick ut ur rummet... och vad får jag se där. MIn syster sitter i en stol helt förtvivlad och ledsen. Så får jag bara ta mer av andras smärta. Efter ha försökt att stötta min syster gick jag in på rummet igen. Huvudet snurrade, jag hade gråten i halsen och jag mådde så dåligt. Jag bestämde mig för att spela tv-spel det brukar jag må bättre av. Men när jag väl började spela kom allt tillbaka och jag började gråta. I spelet höll jag en tungt maskingevär. Jag tryckte igång slow-motion funktionen för att försöka få en härligare känsla men icke, för när jag väl rattade ner fienderna så skrek jag och grät om min hjälte och min syster. Jag njöt av att brutalt mejja ner mina motståndare
och skrika ut mina sorger. Du kanske tycker att jag e patetisk men jag kan inte hjälpa det, det bara blir värre och värre. Just nu känns allt hopplöst, jag kan inte hjälpa nån , kan inte säga nått vettit. Inte nog med det utan den jag älskar som mest (som jag har pratat om tidigare) hade också ett hemskt liv. Men jag grät aldrig när jag väl läste det. Kanske för att jag var hos min bästa och enda tjejkompis och jag ville inte väcka henne och skämma ut mig. Men de är en helt annan historia. Alla jag älskar och bryr mig om ska alltid ha det så svårt. Medans jag sitter här och försöker att hålla tillbaka tårarna. Allt är hopplöst, varför ska alla snälla och välsingade personer få det så jobbigt? Varför? Finns det ingen lycka kvar eller? Jag hoppas att allt löser sig tillslut, för annars finns det inget kvar att leva för längre...
Hade bra!
