Neecay

Det här lovet har varit mycket lovande. har inte varit varken deprimerad, sur eller ledsen.
Jag köpte Eye of Judgment och Clive Barkers Jericho och spelande för fullt  hela veckan. Jag började med att spela Eye of Judgment, det lilla problemet var att jag inte hade något bord men jag hittade ett, mina syskons bord. Det funkade utmärkt :) och jag började spela. Jag valde en duel och spelet kunde börja. Eftersom ingen i min familj är intressade av tv -spel duel kortspel eller tv - spel i huvudtaget så fick jag spela mot datorn. Jag tyckte verkligen att det ett mycket intressant spel och jag hade jätte kul :D, jag vann den första duellen. Men den härliga känslan sänktes lite när jag efter den duellen förlorade jag 6 gånger i rad. Jag trodde att det var mitt typiska otur med kort. Men efter ett tag vann jag en hel del, vilket vad bra för det byggde upp ett självförtoende vilket är viktigt när jag spelar sånna spel. Men efter  kollat lite nogrannare på spelet hade jag gjort fel. Det visade sig att jag skulle ha 3 kort i handen enligt skärmen men jag hade 5 kort i handen. Jag trodde att man alltid skulle 4 kort i handen och tog 1 till när det var min tur men det visade sig att jag skulle ta ett kort när datorn sa åt mig att ta ett. Jag tryckte på "START" och valde "SURRENDER" en val jag hade gjort många gånger. jag började om. Jag trodde att jag skulle förlora direkt men det gick bättre än någonsin, jag van rätt många gånger. Det lilla sura är att datorn är jävligt smart, jag menar att jag spelar på "Beginner" och även så vinner datorn. Nja man kan säga att det är rätt jämt. Det bästa med Eye Of Judment var att mina tvångstankar och negativa fantasier försvann efter som du inte har tid att tänka på sånt efter som du måste ha koll på varje move datorn gör och hur du ska vinna på bästa sätt. Så det var en mycket bra sätt att träna hjärnan och en härlig "pain-killer".
Men i.a.f. så var det verkligen ett roligt spel och jag spelade hela natten. Efter ha strimlatt ögonen med ultra 3D så valde jag ett riktig rolig klassiker. Sonic The Hedgehog, det e så lång tillbaka jag går när det gäller "retro" spel. Jag spelade länge och eftersom det var till PS2 kunde jag ha den underbara  funktionen att spara när jag än vill. Så jag sparade varje gång jag hittade en super-ring-teleporter-nånting. Varför jag spelade sönder mitt lov med Sonic var för jag hade en dröm om en kraft som Sonic hade jag såg i 3:an. Jag såg att Sonic kunde bli Super-Sonic och kunde flyga. Jag hade alltid velat kunde ha den kraften, alltså jag alltså inte Sonic eller ja båda två. Hur som helst så spelade varje bunos bana och klarade spelet med alla emeralder (dom man skulle samla på) och kunde använda Super-Sonic kraften. Om du är riktigt trött på allt detta läsande så måste jag tyvärr säga att det kommer mer. Nästa kväll började jag spela Clive Barker's Jericho, som jag hade hoppats på: var det skitkul.
Jag tyckte spelet var ett riktigt intressant. Jag ville verkligen inte sluta spel, det absoluta spel uplevelsen var att man kunde byta karaktär när man ville och om du var i ett jobbig situation så kunde du bara byta kropp och heala dina team-members. Det lilla synda var att det var realitv svårt i.a.f. i början, för man hade inte dött i spelet så man kunde inte välja vilken karaktär man ville. När man väl hade dött fick man vänta lite banor innan man kunde använda alla. När jag väl var i en jobbig situation valde jag alltid valt fel gubbe och dog på grund av det. Jaja jag är lite smått värdelös i stressiga situationer i spel, men det var ganska jobbigt. Det lite konstiga var att det svåra och tråkiga typiska krigs banor var i början och ett det enklare och intressantare härliga fort,romerska banor var senare i spelet.
För på krigs banorna hade fienderna miniguns och rocketlaunchers och sen i det senare banorna hade bara svärd, sköldar och armborst. Det absolut jobbigaste sektionerna var bossarna, inte alla men de flesta. Jag kommer ihåg bossen i The Crusader banan var jobbigast. Jag tänker inte säga vad bossen gjorde men efter att ha skjutit som en idiot på bossen så var alla mina skott slut och fick vänta på mer. Tillslut så på nått sätt så visade det sig attt jag skulle skjuta efter den hade gjort nån fancy magi och så tog jag död på den. Det coolaset bana i spelet förurom sista var de romerska banorna. Just när jag kom ut på colluseum så tänkte jag "wow" och var väldigt imponerad. Synd var det eftersom det var ett Clive Barker spel så hade hoppats på lite skräck, men det var för mycket action i spelet så skräcken känslan dog rätt snabbt. Det ända läskiga var nog när musiken försvann och man kunde höra kamikaze monster som gjorde sina andetag och mystika ljud jag inte riktigt kan förklara med ord.
Jag hade ett riktigt roligt lov med mycket spelande och härliga spelkänslor. Men när väl lovet var slut så kom deprissionen tillbaka. Nu mera ska jag nog jobba lite mer på mitt nya skräckspel jag har tänkt ut efter spelat Clive Barker's Jericho.

Hej då!
P.S. Eye of Judment och Clive Barker's Jericho äger XD