Saknar overkligheten
I mina tonår spenderade jag min tid i min egna fantasi värld. Där jag styrde och allt var som jag ville. Jag hade all makt, all kärlek
och allt jag kunde tänka mig till fullå. Men det var flera år sen. Nu mera har jag varit aktiv i verkligheten och lärt känna många männsikor. Men klassen som jag går i börjar bli jobbig. Bara massa elever (inte alla självklart) som jag stör mig på och rent utav hatar. Nu praktiserar jag och i början tyckte jag att det var skönt att komma ifrån lekstugan ett tag. Men där jag praktiserar är det värre. Ingen är särkilt intresserade av vad jag har att säga, de ignorerar mig. Och är helt i sina egna arbeten. Så jag tänkte tillbaka när jag kunde fantisera mig bort under matte lektionerna och stanna helnöjd hela timmen. Men nu mera känns det som att jag borde stannat kvar i världen för gott, aldrig vakna upp. Stanna i dvala eller koma för resten av livet... där jag slipper muppiga klasskamrater eller spydiga medarbetare. Förr var jag riktigt inne på att börja jobba,men nu är jag mer avskräckt än intresserad. Vill i så fall jobba isolerat, bort från alla människor. Ska nog lägga ner att skriva spel ideer, ingen är intresserad av dem ändå. Visst jag kan tycka för mycket synd om mig själv, men det får man väl göra någon gång i livet. Jag är så ensam om dagarna. Igår var jag hos farsan och packade lite för flytten hem till morsan. När jag väl var där söp jag mig riktigt full för att slippa känna av tvångtankarna, ensamheten och allt annat runt omkring. Det enda positiva just nu att jag kanske ska köpa en ny konsoll denna månad. Jag har förlorat så många bekanta i mina år. Det smärtar när jag skriver detta, nu kommer jag iaf ihåg varför jag hatar människor så mycke och bara vill döda dem så brutalt som möjligt. Jag pratar oftare med mig själv, för det känns som det är den enda som lyssnar. Så jag önskar att jag fick leva under andra världskriget och bli skjuten i huvet på stranden i Normande och dö.
För det verkar som en passande tid för mig, total misär var man än vänder, explotioner, maskingevärs ekon och gråtande människor. Antar att det enda som betyder något är när du går bort. Borde nog avrunda här... ska nog se en film och försvinna in i overkligheten...
Hej då...
och allt jag kunde tänka mig till fullå. Men det var flera år sen. Nu mera har jag varit aktiv i verkligheten och lärt känna många männsikor. Men klassen som jag går i börjar bli jobbig. Bara massa elever (inte alla självklart) som jag stör mig på och rent utav hatar. Nu praktiserar jag och i början tyckte jag att det var skönt att komma ifrån lekstugan ett tag. Men där jag praktiserar är det värre. Ingen är särkilt intresserade av vad jag har att säga, de ignorerar mig. Och är helt i sina egna arbeten. Så jag tänkte tillbaka när jag kunde fantisera mig bort under matte lektionerna och stanna helnöjd hela timmen. Men nu mera känns det som att jag borde stannat kvar i världen för gott, aldrig vakna upp. Stanna i dvala eller koma för resten av livet... där jag slipper muppiga klasskamrater eller spydiga medarbetare. Förr var jag riktigt inne på att börja jobba,men nu är jag mer avskräckt än intresserad. Vill i så fall jobba isolerat, bort från alla människor. Ska nog lägga ner att skriva spel ideer, ingen är intresserad av dem ändå. Visst jag kan tycka för mycket synd om mig själv, men det får man väl göra någon gång i livet. Jag är så ensam om dagarna. Igår var jag hos farsan och packade lite för flytten hem till morsan. När jag väl var där söp jag mig riktigt full för att slippa känna av tvångtankarna, ensamheten och allt annat runt omkring. Det enda positiva just nu att jag kanske ska köpa en ny konsoll denna månad. Jag har förlorat så många bekanta i mina år. Det smärtar när jag skriver detta, nu kommer jag iaf ihåg varför jag hatar människor så mycke och bara vill döda dem så brutalt som möjligt. Jag pratar oftare med mig själv, för det känns som det är den enda som lyssnar. Så jag önskar att jag fick leva under andra världskriget och bli skjuten i huvet på stranden i Normande och dö.
För det verkar som en passande tid för mig, total misär var man än vänder, explotioner, maskingevärs ekon och gråtande människor. Antar att det enda som betyder något är när du går bort. Borde nog avrunda här... ska nog se en film och försvinna in i overkligheten...
Hej då...
