Neecay

På sista tiden har inget typiskt sorliga saker hänt så om du tycker om att läsa emo bloggar så kommer du bli besviken. Jag och min kompis spelade UO = Ultima Online för att han inte ville spela själv. Jag hade inget emot det förutom att min dator har ingent vad teknikfolk skulle kunna kalla "plats". Jag kallade inte mig själv Neecay i spelet för jag trodde att det skulle verka "töntigt " för ett onlinespel. För er som inte vet vad UO är eftersom ni är så förblindade av allt detta jävla WOW spelande så är det ett riktigt roligt online spel i likelse till Diablo 2 men större och med mer val att göra. Efter spenderat dagar i en såkallad "newbie dungeon" så var det äntligen dags att äventyra på riktigt. Jag döpte mig själv efter ett gammalt smecknanm som var "Ghost" och jag tyckte att det var ett okej namn för ett sånt spel. Anyway vi började med att springa åt norr. Vi såg ett hus av sten och det visade sig vara skelet som kom imot oss. Men vad jag inte såg var att ibland skeleten var det en vampyr, en färgad spökklädd fiende som döda mig på en millisekund.  Så jag fick leta efter en "healer" som jag hittade rätt snabbt och jag vi kunde fortsätta. Jag orkar tyvärr inte säga vad vi gjorde sen så jag tror jag slutar här och börjar snacka om nått annat. Efter som jag spelade hela natten var jag trött. Och när jag är trött är jag väldigt kreativ och började jobba på mitt skräck spel. Jag skrev en hel del och gjorde t.o.m.  jag en tvåa till spelet. Jag tyckte att jag lyckades rätt bra och var nöjd med mig själv. Jaja nu orkar jag inte skriva mer. Jag kanske är mer inne på att skriva mer nästa vecka...
Så just nu är allt väl bra antar jag, spel och kreativitet så blir det mesta bättre.

Hare!

Det här lovet har varit mycket lovande. har inte varit varken deprimerad, sur eller ledsen.
Jag köpte Eye of Judgment och Clive Barkers Jericho och spelande för fullt  hela veckan. Jag började med att spela Eye of Judgment, det lilla problemet var att jag inte hade något bord men jag hittade ett, mina syskons bord. Det funkade utmärkt :) och jag började spela. Jag valde en duel och spelet kunde börja. Eftersom ingen i min familj är intressade av tv -spel duel kortspel eller tv - spel i huvudtaget så fick jag spela mot datorn. Jag tyckte verkligen att det ett mycket intressant spel och jag hade jätte kul :D, jag vann den första duellen. Men den härliga känslan sänktes lite när jag efter den duellen förlorade jag 6 gånger i rad. Jag trodde att det var mitt typiska otur med kort. Men efter ett tag vann jag en hel del, vilket vad bra för det byggde upp ett självförtoende vilket är viktigt när jag spelar sånna spel. Men efter  kollat lite nogrannare på spelet hade jag gjort fel. Det visade sig att jag skulle ha 3 kort i handen enligt skärmen men jag hade 5 kort i handen. Jag trodde att man alltid skulle 4 kort i handen och tog 1 till när det var min tur men det visade sig att jag skulle ta ett kort när datorn sa åt mig att ta ett. Jag tryckte på "START" och valde "SURRENDER" en val jag hade gjort många gånger. jag började om. Jag trodde att jag skulle förlora direkt men det gick bättre än någonsin, jag van rätt många gånger. Det lilla sura är att datorn är jävligt smart, jag menar att jag spelar på "Beginner" och även så vinner datorn. Nja man kan säga att det är rätt jämt. Det bästa med Eye Of Judment var att mina tvångstankar och negativa fantasier försvann efter som du inte har tid att tänka på sånt efter som du måste ha koll på varje move datorn gör och hur du ska vinna på bästa sätt. Så det var en mycket bra sätt att träna hjärnan och en härlig "pain-killer".
Men i.a.f. så var det verkligen ett roligt spel och jag spelade hela natten. Efter ha strimlatt ögonen med ultra 3D så valde jag ett riktig rolig klassiker. Sonic The Hedgehog, det e så lång tillbaka jag går när det gäller "retro" spel. Jag spelade länge och eftersom det var till PS2 kunde jag ha den underbara  funktionen att spara när jag än vill. Så jag sparade varje gång jag hittade en super-ring-teleporter-nånting. Varför jag spelade sönder mitt lov med Sonic var för jag hade en dröm om en kraft som Sonic hade jag såg i 3:an. Jag såg att Sonic kunde bli Super-Sonic och kunde flyga. Jag hade alltid velat kunde ha den kraften, alltså jag alltså inte Sonic eller ja båda två. Hur som helst så spelade varje bunos bana och klarade spelet med alla emeralder (dom man skulle samla på) och kunde använda Super-Sonic kraften. Om du är riktigt trött på allt detta läsande så måste jag tyvärr säga att det kommer mer. Nästa kväll började jag spela Clive Barker's Jericho, som jag hade hoppats på: var det skitkul.
Jag tyckte spelet var ett riktigt intressant. Jag ville verkligen inte sluta spel, det absoluta spel uplevelsen var att man kunde byta karaktär när man ville och om du var i ett jobbig situation så kunde du bara byta kropp och heala dina team-members. Det lilla synda var att det var realitv svårt i.a.f. i början, för man hade inte dött i spelet så man kunde inte välja vilken karaktär man ville. När man väl hade dött fick man vänta lite banor innan man kunde använda alla. När jag väl var i en jobbig situation valde jag alltid valt fel gubbe och dog på grund av det. Jaja jag är lite smått värdelös i stressiga situationer i spel, men det var ganska jobbigt. Det lite konstiga var att det svåra och tråkiga typiska krigs banor var i början och ett det enklare och intressantare härliga fort,romerska banor var senare i spelet.
För på krigs banorna hade fienderna miniguns och rocketlaunchers och sen i det senare banorna hade bara svärd, sköldar och armborst. Det absolut jobbigaste sektionerna var bossarna, inte alla men de flesta. Jag kommer ihåg bossen i The Crusader banan var jobbigast. Jag tänker inte säga vad bossen gjorde men efter att ha skjutit som en idiot på bossen så var alla mina skott slut och fick vänta på mer. Tillslut så på nått sätt så visade det sig attt jag skulle skjuta efter den hade gjort nån fancy magi och så tog jag död på den. Det coolaset bana i spelet förurom sista var de romerska banorna. Just när jag kom ut på colluseum så tänkte jag "wow" och var väldigt imponerad. Synd var det eftersom det var ett Clive Barker spel så hade hoppats på lite skräck, men det var för mycket action i spelet så skräcken känslan dog rätt snabbt. Det ända läskiga var nog när musiken försvann och man kunde höra kamikaze monster som gjorde sina andetag och mystika ljud jag inte riktigt kan förklara med ord.
Jag hade ett riktigt roligt lov med mycket spelande och härliga spelkänslor. Men när väl lovet var slut så kom deprissionen tillbaka. Nu mera ska jag nog jobba lite mer på mitt nya skräckspel jag har tänkt ut efter spelat Clive Barker's Jericho.

Hej då!
P.S. Eye of Judment och Clive Barker's Jericho äger XD

För ett tag sen hade jag och min kompis en liten debatt om vilket som hade bäst känsla i spel. jag (förblindad av all Devil May Cry och God of war spel) tyckte att third person var den bästa spelkänslan. Min kompis höll helt och hållet INTE med. Han tyckte att  den bästa var helt klart FPS eller first person shooter. När jag väl gick hem så var jag inte speciellt övertygad. Men all detta för ändrades när jag väl spelade The Darkness och Clive Barker´s Jericho demon. Men framför allt för The Darkness. När jag väl hade klarat The Darkness så det var klart för mig: third person är bra men first person är den ultimata spelkänslan. Så ännu en gång har jag fel. Det börjar bli en vana att konstant alltid ha fel om åsikter och debatter, det är nog därför jag alltid håller med andra än mig själv. Så när jag snackar med min kompis tänker jag: håll din egen åsikt för dig själv och håll med vad han säger så blir allt bra. Såklart kanske är detta inte den bästa lösningnen men jag förlorar bara självförtoendet och blir lite smått arg. Min lust för att spela third person har dragits ner med minst 25% men jag hoppas att den blir bättre när Devil May Cry 4 kommer. Men just nu sitter jag väntar på den 27/10-07 då (förhoppningsvis) släpps Clive Barker´s Jericho, så mitt intresse för firts person shooter har höjts med många procent, så de största förväntingarna är nu: Clive Barker´s Jericho, Haze, KillZone 2 och Time Splitter 4. Tack så mycke livet, du har fått mitt underfund att jag alltid har fel i.a.f. när det gäller spel och sånt.
Men jag kom på det och det är det som är viktigast antar jag...

Nu mår jag bättre, jag tror jag kan komma över bilden jag såg, man kan inte må dåligt hela tiden.
Så jag fick mina kod till Internet-banken och kollade min saldo. Det visade sig att jag hade en hel del pengar som mystisk var där. Då kom jag ihåg att jag hade öppnat ett sparkonto får några månader sen. Jag förde över pengarna till mitt person konto och sprang till spelaffären och köppte inget annat spel än... The Darkness, så jag åkte hem och började spela direkt. Spelet var det bästa jag sett hittils och jag spelade i ca 14 timmar, det var askul alla mina hemska tankar försvann. Jag var så lycklig, allt blir bättre med tv-spel :D så jag spelade en hel del.
Men sen så satt jag och snacka med en kompis via msn och han skickade en link som han sa att jag skulle tycka var roligt, det kallades Zero Punctiuation som var en spel recensent med en liten tuch av brittisk humor eller australiensisk humor. Han recenserade Halo 3 och i början var det svårt att hänga med eftersom han pratade rätt fort. Men ja det är "zero punctiuation" så det är förstårligt. Anyway det var askul och jag flabbade hela natten åt det. Sen kollade jag vidare på recesnioner av Bioshock, Manhunt m.m. och garvade ännu mer. Det känndes skönt att vara glad igen. Och allt löste sig med tv-spel och humor. Jahap nä nu ska jag nog fortsätta titta på ZP och garva lite mer.
Hejdå
The Darkness är ett underbart spel, köp det nu.

Jag har aldig funnit lycka i september och speciellt inte nu. Nu känns det som jag har förlorat det jag har brytt mig om och älskat så länge. Allt började med att jag såg en gif bild på den jag den fantasi tjej jag älskar mest. Den giffen förändrade min personlighet och jag ville ha mer. Så jag gick in på en hemsida för att kolla efter mer. Jag letade runt och så en länk som all min magkänsla sa till mig att inte gå in på. Men kropp lyssnade inte på mig och jag  klickade på länken. Jag kollade runt och fick se den hemskaste bilden jag sätt hittils. Hon blev våldtagen och ännu värre hon grät. Först gjorde det ingenting. Sen efter några dagar blev det mycke värre. Och nu sitter jag här i mörkret och gråter över bild jag igentligen inte borde bry mig om. Det känns som jag har förlorat det ända jag verkligen älskat. Nu har jag ingenting, bara en tomhet. Jag vill bara dö, när jag försöker tänka glada tankar om henne så finns alltid den bilden i bakrunden. Jag vet att jag bara över reagerar och med tanke på tiden så är jag nog jätte trött och då är jag extra känslig. Men just nu är allt tomt, varje dag sen jag såg bilden så önskar jag att jag  aldrig såg den, full av ånger att jag änns fick tanken att söka på det som har förstört mitt liv. Nu finns det ingen lycka kvar i mitt liv. Jag skulle ha lyssnat på mig själv lite bättre och inte mina tvångstankar. Jag hoppas bara att jag glömmer den här bilden och aldrig kommer att tänka på den igen. Jag hoppas det så mycke. Jag får väl avrunda nu... det känns tomt... fullt av smärta...sorg...ångest...
hat... En natt av synd och jag för... *håller tillbaka tårarna* förlorade mitt allt.

Hej då

Jag hoppas att jag kommer bli lycklig igen...

Nu måste jag släppa allt ont och tänka på nått som gör mitt liv lyckligare. I går hände nått fantastiskt, jag tog med mig några spel från min pappas hem och tog dem tillbaka till morsan. Några gamla PlayStation 1 spel!
Spel som länge har legat och dammat under min säng har nu kommi fram i ljuset igen och lyser upp mitt liv med glädje. Jag har spelat Rayman, favoriten Spyro the dragon (1:an alltså) och kulten Medevil. Det var underbart att få spela dessa igen. Anledningen för att jag inte kunde spela mina gamla spel vad för jag inte kunde spara spelet, mitt minneskort gick sönder. Men nu med PS3 kan skapa ett internt minneskort på hårddisken som man kan änvända att spara på. HURRA säger jag bara, det är helt och hållet fantastiskt att spela dessa spel igen. Jag grät av lycka när jag spelade Spyro (allvarligt talat) och Medevil var också härligt att spela igen. Jag ska  ta med mer spel  från farsan som jag kan spela. Nu när jag kan liksom. Så ikväll ska jag nog spela Crash Bandicoot 3 och slå volter i salogen.
Och när jag tänker efter ska jag nog ta min PSP till min kompis så han kan uppdatera den. Min PSP version är på 3.01 och den senaste är 3.70 eller nåt liknande, i.a.f. det var länge sen jag uppdatera den. Det känns underbart att få spela alla dessa spel igen efter en lång tid med PS2 spel. Dessutom så förbättras bilden på PS1 speln efter som PS3 har en "smoothing" funktion som gör att texturerna blir mjukare. Som sakt PlayStation 3 är bäst!
Hare bra!!! :D

Alla gör vi misstag. Några är små. Somliga är stora. Men det största misstaget jag gjorde måste vara att bli förälskad i en fantasi person. Det började för några år sedan när jag var på en hemsida (vad det var för hemsida tänker jag inte säga) och kollade runt. Jag klickade på "Länkar" och kom till lite andra länkar i likelse till det jag kollade på.Jag klickade på en länk och kom in på en hemsida. Det var en webcomic och såg intressant ut. Jag läste den ända till sista sidan (hittils). Jag fastande för en karaktär som var väldigt vacker för mig eller ja snygg kanske är rätta ordet. I.a.f. så fastande hon på mitt minne och jag kunde inte sluta tänka på henne. Men senare fick jag tag på annan typ av bilder på henne, sån med märket 18+ på sig. Det var då helvetet började. Min lust för mer bilder tog över mig fullständigt, jag såg henne med massor av andra personer och jag blev ännu argare. Men jag kunde inte stoppa mig själv, jag ville ha mer. Tillslut blev hon allt för mig. Jag strundade i allt annat och fokuserade bara på henne. Jag blev alldeles tagen. Min ilska att hon var med andra var så stor. Men som man har sagt i alla tider: "Känn din fiende". Så jag gjorde lite research om henne. Visade sig vara ett oklokt beslut och jag blev bara ännu argare. Men så en dag slog det mej. Vad håller jag på med? Det här kan inte fortsätta! Så jag tog ett svårt beslut (för mig alltså) och tog bort alla bilder på henne som gjorde mig arg. Jag trodde det skulle hjälpa mig, det gjorde det men inte fullständigt. Hon var föralltid bränd i mitt minne och jag kunde inte glömma henne. Jag försöker men det är svårt. Nu önskar jag bara att jag aldrig hittade henne i huvudtaget. Varje dag får jag pinas med hennes ansikte i mitt huvud. Hon är står för ondska, avundsjuka och galenskap. Mitt liv skulle vara enklare att leva om jag kunde glömma henne, och jag kämpar. En dag hoppas jag att jag får frihet från allt dettta. Och hittar nått vettigare med mitt liv än att kolla på bilder och bli kär i personer som gör mig galen. Vad har jag gjort? Kommer jag någonsin bli fri? Det tror jag säkert, men just nu är dom tankarna långt borta. Nehep nu tror jag att jag har sakt för mycket, vilket är en lögn. Detta är bara ett kortfattad historia om hur jag trädde in i helvetet för en kort stund och kom ut med henne inbränd i själen. Och det kommer att finnas där så länge jag lever. Men det är inget jag hoppas på.
Hare bra!

Den 24 augusti hände det fantastiska. Jag köpte PlayStation 3 och jag kan inte vara lyckligare.  Jag har spelat en  massa spel och har lagt in musik på min mirakel-maskin. Det känns härligt att ha en änligen. Nu ska jag skaffa The Darkness och Devil May Cry 4, jag ska spela hela tiden.
Det lilla sura är att jag har inte pengarna till spelen, man kan säga att det mesta gick till PS3:an och jag får inte pengar förns i slutet av september. Det stör mig, men man ska inte klaga. Man ska va glad att man har en PS3:a och den kommer att räcka långt : )
Så ni som är skeptiska om PS3...fear not PS3 är det bästa som finns, för den har så mycke fantastiska fuktioner. Ska nog ta och fixa upp mitt rum och skaffa lite prylar att piffa till med. Man ska ett snyggt rum när en sån gudomlig maskin står i ens rum. Just nu jobbar den för mänskilgheten. Just det Folding@Home finns i PS3:an och den syfte
är att slåss mot canser. Så det känns bra att man har en maskin som är både kul och gör nytta. Och just när allt inte kunde bli bättre, så blev de det. Mitt internet som varit nere i månader har börjat fungera och jag kopplade upp min PS3:a och ladda ner massa spel och trailers gratis! Så det ser ljust ut just nu. Hoppas det förblir så. Jaja nu ska man fortsätta att spela och vara lycklig att man har en sån underbar konsol. Jag säger bara: "med en PS3 i min famn är jag världen lyckligaste man".
Hej då

PlayStation 3 är bäst XD

Nu är man äntligen hemma efter en rättså lång semester. Men den har varit kul måste jag säga.
Först Turkiet sen Polen och sist Norrtälje (kanske inte låter så spännande).
Det känns skönt efter allt åkande. Snart är det ens födelsedag och det ska bli kul att fylla år.
Jag tror nog att jag ska se Transformers i veckan. I .a .f. så ska man börja träna ordentligt, på tiden att få denna
kropp i form, man mår så mycke bättre av det. Jaja nu sitter  man här och spelar The Darkness på kompisen PS3
och har det roligt .  Det  får en att tänka på hur ett sånt underbart liv man har. Och jag är tacksam över det, hoppas det fortsätter så. Jag njuter av livet så gott jag kan. Har en kompis över internet som är rolig att prata med , för en att må bättre över vad man är. Vad jag njuter av mest är inte bara att spela på PS3:an också musiken man lyssnar på.
Electro Industrial var namnet och det är rigktig ääg musik. En genre som är härligast att lyssna på.
Ok nu ska jag inte börja sluddra runt för mycke, ville bara skriva en blogg för det var så länge sen.
Nu ska jag fortsätta spela.
Hare!!

Vaknade kl. 03.05 och var skittrött (ovanligt). Jag försökte sova så gott jag kunde men icke, jag kunde inte sova.
Sen började jag tänka på den här tjejen från tv-spelet jag spelade för 3 år sen. Jag kan inte släppa henne.
Men hursomhelst jag tänkte på alla cutscenes i spelet när hon finns med. När hon blir infångad, när hon ropar på hjälp och speciellt när (den så kallade) huvud karaktären och hon ser på varandra. Jag blir GALEN. Jag blir både drabbad av hat, ilska, avundsjuka och depression. Och det inte det som stör mig mest. Utan hur i självaste helvetet
kan man bry sej så mycke om en tjej som inte finns. Och jag mår skitdåligt över det. Det är patetisk, jag för självmordstankar av en tjej som inte finns. Jag menar att det finns folk som är galna i riktiga tjejer eller saker som (i huvud taget) finns. Eller folk som ser sina föräldrar dö framför deras ögon. Det kan jag kalla själmordtankar.
Men jag... Jag är djupt förälskad i en tjej i ett tv-spel och jag för SJÄLMORDTANKAR av det. Fan jag måste sluta med det här. Jag fyller år om 2 månader och då ska jag lova mig själv att aldrig tänka på henne. Men det är svårt.
Okej jag vet jag är patetisk, det säger de flesta av mina kompisar.  Det måste få ett slut!
Annars så kommer jag ta livet av mig. Och vad kommer släkten säga när nån frågar på ens begravning:
" jag beklagar sorgen, men varför tog han livet av sig?" Och då kommer dom säga nått i den här stilen:
"öh ja vet inte, han mådde dåligt". Jag menar dom säger inte att han tog självmord för att han var kär i en tjej som inte fanns. Då skulle dom stirra konstigt på en eller skratta åt och säga: "skämtar du eller?"
Så jag ska lägga av helt med det här, för mitt eget bästa. Och jag säger då det, det e FAN på tiden att jag inser det.
Men det kommer att kännas tomt efteråt, skönt men tomt.
Önska mig lycka till, det kommer jag behöva. Jaja nu ska man på semester så jag kanske kan glömma henne då.
Men (tro det eller ej) det kommer bli svårt. Men det måste få ett slut

Jag sitter här och surar över den här jävla världen och dess bekymmer.
Det är va världen är: bekymmer. Fan va jag hatar den här världen, inget gott kan komma från den alls. Livet är bara skit ,  vi har dumma ledare som styr den. Dagen då jorden går under kommer vara en härlig dag. Jag kommer att skratta samtidigt som jag brinner i jordens lågor när en metiorit eller nån jävla meteor regn faller över den här förbannade planeten. Jag hoppas bara det går fort. Och alla religösa idioter som tror att det är Gud som testar oss så kan jag säga: ÖPPNA ÖGONEN ERA FARBANNADE IDIOTER, DET FINNS IGEN GUD, HAR ALRDIG FUNNITS KOMMER ALDRIG ATT FINNAS. Det gör livet inte speciellt kul att leva. Jag kan förstå att över 1 million männsikor tar livet av sig varje år, för vem fan vill leva i den här uppknullade världen. Kalla mej emo kalla mej va fan du vill men jag är trött på den här världen och allt skit som finns på den. Det kanske kommer en stor storm som utplånar allt liv på jorden. Fan jag vill bara här ifrån, bort från den här världen och aldrig mer komma tillbax. Såklart finns det saker att leva för men det är inte mycke. Inte när ens förärldrar super ner sig och tycker så synd om sig själva, inte när en kompisar lämnar en ensam att sitta och sura och tänka på döden hela dagen. När livet blir blir bättre det är när man dör så är det bara.
Jaja man ska aldrig klaga om inte har sett hur andra har det.
Hare...

Jag är kär... Men inte i någon som existerar. Hon är med i ett tv-spel och i spelet blev hon behandlad så fel att jag grät hela natten, men själva frågan är kan jag bli kär i någon på riktigt?
Det tror jag, men det är inget som märks just nu... Varje gång jag tänker på henne så blir jag glad och lycklig om hur kul vi har det. Men jag vill uppleva det på riktigt. Jag är så upptagen med mina fantasier att jag glömmer bort tjejer och
relationer. För varje gång jag tänker på just det börjar jag tänka på allt det komplicerat med relationer. Bråk, tjavs och kanske t.o.m. slagsmål, så fort det händer så kopplar bort verkligheten och försvinner i mina egna tankar.
Så jag säger: finns det hopp för mig?
Det har blivit en hemsk vana som jag inte kan släppa, den har hållt på för länge, snart 5 år.
För jag har hatat verkligheten så länga att jag inte vill leva i den.
Men det är inte bara bråk och tjavs jag tänker på utan också om tjejen kommer att stå ut med mig. Det är inte en så svår fråga. Det är klart hon kommer att tröttna på mig och säga: för fan skaffa ett liv!
Och jag kommer bara falla djupare i fanatsierna, försvinna där och kommer aldrig tillbaka. Jag är rädd för ett riktigt förhållande, men om det nån gång i mitt liv händer så ska jag göra mitt bästa för att göra min tjej lycklig. Fast jag vet att det är det svåraste i världen.

Så länge det finns liv finns det hopp, bara håll dej vid liv.

Har klarat God of War 2 men är inte så hype som jag brukar när jag spelar bar spel. Spelet hade en speciell känsla som var jobbig, en känsla som beskrivs som: "nu har klarat det här jobbiga momentet, vad är nästa..."
Vilket är tråkigt, man ska tänka vad spännande som händer sen, men icke.
Jag var bara glad över att ha avklarat skiten och vill inte spela den igen. Men 1:an har jag klarat 5 gånger redan.
Men 2:an kommer jag ta det lite lugnare med. Det känns fel att tänka så men det e så jag känner. Många timmar har jag klagat och tjurat över att det e så jävla jobbigt utan att tänka på alla häftiga sekvenser och scener. Nu sitter man i rummet med morsan som tittar på tvn för att hennes inte funkar.  Jag blir bara ännu mer irriterad.

Jag kommer spela Gow2 i framtiden, men den framtiden är inte nu...

Rubriken får det att låta som ännu en familje problem men oroa er inte så är det inte.
Det handlar om ett spel. God of War 2 som jag köpte för ett tag sen. Spelet var kul i början med en collossus som
attackerade en med sina nävar, soldater som i desperat men misslyckat försök att stoppa en från att nå sitt mål.
Men efter när man hade kommit till en för att komma åt ödessystrarna så blev det alldeles för jobbigt. Det blev jobbigt hela tiden, bara massa pussel eller jobbiga fiender hela tiden. Jag menar det kan va jobbigt men inte hela tiden. Vad hända med allt slacktande och rum där man ska ofra spoldater till gudarna. Jag hoppas God of War 3 blir bättre och inte lika jobbigt som 2:an. Okej okej kalla mig patetisk nolla som inte klarar jobbiga spel men det e sån jag e och så kommer jag vara. God of War 2 är kul men jävligt jobbigt.

En morgon vaknade jag av att rummet var iskallt och jag hade gott och lagt mig sent som 06.34. Jag låg ett tag i sängen och frös men efter att tag så gick jag upp. Skakande av kyla gick jag in i dushen för att värma upp mig.
När jag så var uppvärmd så gick jag upp och tryckte igång en film. Jag såg på "Nakna pistolen", jag behövde skratta.
Jag såg på tre komedier i rad. Samtidigt som jag såg på dessa filmer så snörvlade jag och snorade på grund av min förkylning,men jag skrattade i alla fall. Efter det så såg jag på en actionkomedi, "Dödligt Vapen 4". När jag satt och tittade på så kom mina hemska tankar fram. Jag kom och tänka på en man som skrämmer mig. En galning, en utnyttjare... ett monster.
Så jag letade upp min mammas fotto album och tog alla bilder på honom och slängde dem i soptunnan. När jag såg på bilderna så bränndes hans ansikte fast i mitt huvud. Jag kunde inte sluta tänka på honom. Det var hemskt.
Så jag började tänka på extrema situationer och hemska händelser. Jag mådde så dåligt. Mitt huvud snurrade, min näsa rann och tårarna kom. När fimen var slut så tänkte jag på allt han gjort och det fick mig bli ännu räddare.
När han misshandlade min mamma och förföljde min syster. Mitt hjärta bultade snabbare, jag frös av rädsla.
Jag ville bara här  ifrån. Ifrån den här skit-världen och alla dess bekymmer. Sen gick rädslan över till hat. Så jag började tänka ännu hemskare tankar. På hur jag skulle döda honom. En tanke var skjuta honom men när jag bytte film till "Kill Bill 1" började tänka att ha ihjäl honom med en katana och se blodet flyga. Jag grät, kröp men ner i min fotölj av rädsla och hat. Mina tankar strömmade genom mitt huvud, jag kunde inte tänka klart.  Jag var trött och sjuk. Inte bara trött för att jag inte hade sovit ordentligt, utan trött på att behöva leva i fruktan av att en främling kommer att knacka på dörren, fruktan att bli förföljd... fruktan att bli misshanldad eller mördad. Det gör ont att skriva det här. Så jag hoppas om du skulle läsa det här och om du inte lever i fruktan, så var glad över livet du har. Du är den lyckligaste i världen.
Jag hoppas det här slutar lyckligt och att ingen skadas psykist eller fysikt. Men vad jag har sätt och hört så tvivlar jag på det. Jag vill inte leva i fruktan och hat, jag vill leva lyckligt. Hoppas mitt liv blir bättre.
Detta blir min första blodseriösa blogg någonsin.

Lev lyckligt...

Playstation 3 har kommit ut.
Och typ alla jag känner har den utom jag, det är för hemskt. Jag är sur och besviken på mig själv att jag inte sparade
pengarna. Bananer och kanoter nu blir jag arg, jag ska ta me fan spara vad enda öre jag kan få tag på och sen kasta
mig in i spel butiken, smälla fram pengarna och säga: en playstation 3 på stubben tack!
Och springa hem och börja spela. Jag skulle vara så lycklig då.
Men det är för framtiden så att säga.

Nu har jag blogg (yay) how nice.

Ja men nu e det nära till Playstation3 och jag är så lycklig...men ändå inte för jag har inte råd med den.
Som det mesta i mitt liv, har aldrig råd.
Saker och ting i mitt liv har verkligen förändrats mycke. Äntligen har jag vaknat upp och upptäckt att
mina tvångstankar är skadliga för mej. Jag hade extrema tvångstankar om tjejer som inte ens fanns, men dom var så vackra för mej så jag kunde inte sluta älska dom. Efter ett tag blev jag allt mer agresiv och sur. Jag skar mig själv och kände mej väldigt emo. Men nu 3 år senare förstod jag att så har kan det inte fortsätta, så jag slutade tänka på dom och slutade fantisera om dom. Det funkar i.a.f. ibland.
Nu mår jag bra och försöker rikta mig mot andra saker. Som fantasier om att ha en riktig flickvän, men jag skulle uppskatta att ha en på riktigt. Men sånt händer inte mej, jag e alldeles för blyg och osäker.
Det käns väldigt ensamt ibland minsann. Men sånt är livet.